Kreditvärderingsinstituten spelade en avgörande roll i den senaste finanskrisen. Samtliga (förutom Fitch) hade högsta kreditrating på Fanny Mae och Freddy Mac in i det sista. Även Lehman Brothers hade kanonrating liksom AIG. När värdelösa bolån (subprime) omförpackades till finansiella massförstörelsevapen och därefter såldes vidare som finfina investeringar hade även här kreditvärderarna hela handen i syltburken. De tjänade grova stålar på att värdera nya produkter som sedan gjordes säljbara till intet ont anande investerare.

Det råder inget tvivel om att kreditvärderarnas trovärdighet har fått sig en rejäl törn och möjligen, jag säger möjligen, har de bättrat sig.

Men vad händer då istället?

Jo, jag läser idag att Moodys sänkning av Portugals kreditbetyg till skräpstatus får kritik av EU-politiker.

Ett fullkomligt hypotetiskt resonemang, säger José Manuel Barroso

Ja, men vad hade han förväntat sig? Att sänkningen kommer efter Portugals konkurs?

Om vi vänder blicken lite österut så råder det ingen tvivel om att Grekland till slut kommer att tvinga sina långivare till stora nedskrivningar – trots de “bailouts” som görs. Det faktum att de har en statsskuld som överstiger den egna bruttonationalprodukten så kraftigt gör det hart när omöjligt att reducera skulderna utan någon form av nedskrivning (eller “omstrukturering” som det benämns lite finare termer). Spridningseffekterna av en Grekisk kollaps är tyvärr inte helt klarlagda. Det går inte att bara titta på listan över direkta långivare eftersom de flesta återförsäkrat sig mot en Grekisk konkurs med hjälp av CDS:er. De har ställts ut av aktörer som själva riskerar att komma på obestånd som en följdeffekt.

EU och resten av världen kommer att få se vad som händer länder som skuldsatt sig för hårt. Inom 2-4 år tror jag vi kan räkna med konkurser (dvs oförmåga att betala sina skulder till fullo) i Portugal, Italien, Grekland, Spanien (PIGS). Därnäst står Storbritannien, Frankrike och Belgien.