Varför har det tagit så lång tid att fokusera på de som ligger bakom besluten om ersättningar? Tidigare har alltid den enskilda, dvs den som fått lönen, ersättningen, bonus eller pensionen jagats av mediedrevet. Vem minns inte Percy Barnevik, som valde att betala tillbaka sin pension. Wallenbergarna gick fria från kritik, trots att de beslutat om en av historiens största pensionsutfästelser.
Nu är det Wanja Lundby Wedin som är i skottgluggen. Förmodligen för att hon är en facklig företrädare och då förväntas kämpa mot “kapitalets” girighet, tydligen har hon även tidigare haft hela handen i syltburken. Märkligt är att Göran Tunhammar inte kritiseras lika hårt, karln är ju för bövelen styrelseordförande! Han om någon borde väl visa framfötterna, dvs ta ett stort kliv framåt och säga “det är jag som är ytterst ansvarig”.
Hörde på P1 imorse att Urban Bäckström i ett e-postmeddelande tagit sin del av ansvaret, hans inlägg finns här. Tydligt skrivet med en god vilja till ansvarstagande. Det faktum att han inte vågar uttala starkt sig i sakfrågorna, utan på flera punkter istället vill invänta utredningsresultat, ser jag som ett minus. Dock är detta inlägg i debatten det hittills enda tydliga som gjorts av en styrelsepresentant i AMF.
Läs mer i DN, på Sveriges Radio eller varför inte titta i AMFs årsredovisning?
Tydligen har antalet bloggar (inklusive denna) som skriver om det här fullkomligt exploderat, se här.
